Vilka är vi om vi inte lever livet fullt ut och istället i skuggan av människors ondska?

Jag vet vem jag var i många år. Jag sprang så fort jag bara kunde, bort från alla känslor av vanmakt och misstro till mänskligheten själv. Jag ville bara glömma, så mycket att jag, i många år, när jag gick till sängs med någon, oavsett vem, så stängde jag av.  På dagarna kände jag mig otillräcklig och ful, men fick jag bara i mig något bittert så var det bra sen. Ett tag. En stund. När jag inte var upptagen med att känna att livet var totalt meningslöst, då klagade jag på och utvecklade vad jag upplevde som orättvist och meningslöst. Mitt liv. Jag spenderade många år i min mammas rum, vid datorn, bara för att komma ut och bli våldtagen. Ironiskt? Jag tycker det. Man skulle kunna tro att jag återgick till det efter faktumet, men icke. Jag ville jaga. Så fort jag hade någon i mig kunde jag slappna av och bara stänga av alla tankar. Det var det enda jag ville och det enda jag kunde förmå mig att hoppas på.

Jag blev ett monster som skulle sprida alla känslor jag hade inom mig på andra. Jag gjorde det också, gladeligen och utan dåligt samvete. Jag minns speciellt en snubbe jag var relativt taskig mot. Vi hade legat lite ett tag (han var givetvis inte den enda jag låg med) och han började bli ganska förtjust i mig. Han smsade mig spontant och sa att han var utanför och undrade om jag ville äta glass. Jag skrev tillbaka att jag var ‘upptagen’ eller inte orkade – bara för att några timmar senare skriva att ‘Du, jag gillar inte dig så, bara så du vet. Vi kommer inte ses mer nu.’ Hans svar va att ‘Kunde du inte ha kommit ut och sagt det förut?’ 

Jag förstod inte vad han menade med det då. Det var ju inte som att vi var tillsammans och jag hade några skyldigheter mot honom. Kanske inte som älskare men som medmänniska har man vissa skyldigheter. Att inte vara ett jävla svin är en av dem.

Allt förändrades efter min nuvarande kille. Jag har aldrig någonsin mött en så god människa. Jag har aldrig blivit älskad villkorslöst förut. Han gjorde mig hel på sätt som jag inte visste att man kunde bli hel på. Bara genom att vara där. Det har varit en kamp i sig att stanna kvar i det. Jag är så oerhört tacksam för honom, men jag kan lätt fyllas av tvivel, ibland tvivlar jag starkt på att han känner något för mig överhuvudtaget. Jag har fått öva mig på att tala om det för honom när det händer och ‘kräva det jag behöver från honom’. Jag är inte en lätt person att leva med när mitt humör är sänkt. Jag får absolut ingenting gjort, jag blir övertygad om att ingen tycker om mig och går jag verkligen in i den känslan under en lång period får jag till och med självmordstankar. Livet är ju aldrig lätt, trubbel väntar alltid precis runt hörnet. Det kan vara små saker men även stora. En överlevare vill vara klar med det jobbiga i livet. En överlevare tycker att hon har stått ut med tillräckligt för ett liv och att ytterligare utmaningar eller problem bara inte ska uppstå. Det gör hon, iallafall fram tills hon inser att sånt är livet och det är faktiskt bara att gilla läget. Det är en jävligt häftig känsla att inse att man inte kan göra någonting för att förhindra livet från att ha sin gång. När jag insåg det för första gången stängde det av massor av onödiga tankar och prat om dåtiden. Det gjorde mig lugnare som person, även om jag fortfarande har ett hett temperament. Jag brukar säga till folk att jag är en pitbull med koppel på. Det bästa kbt:n gjorde för mig var att få mig att sluta definiera mig själv som ‘min dåtid’. Jag fick en röst för första gången som var min egen och utan röd eller blå färg från det förflutna. Jag kunde äntligen välja själv.

Jag har alltid varit ett fan av lidande. Kreativiteten flödar när något jag vill ha är utom räckhåll och jag kan skriva hur mycket som helst. Det bara rinner ur huvudet på mig. Jag tror jag är programmerad att leta efter kaos när jag är tom på energi. Det är inte så att jag vill leva med kaos varenda dag, men jag måste ha lite. Någonting som får det att svida i bröstet lite, bara lite. Annars är jag inte jag. Smärta och jag går ‘way back’ och jag har än så länge inte hittat ett sätt att leva utan det. Andra människor kommer oftast i kläm då, som ett resultat av mitt handlande. Jag skäms oerhört i dagens läge över alla som jag har gjort illa. Tja, nästan alla. Jag kommer aldrig ångra att jag kastade en toffla i huvudet på min dåvarande pojkvän/framtida våldtäktsman. Han tjöt som en liten flicka. Rätt åt honom. Vår relation var ingen relation, det var bara kaos. Tio minuter efter ‘toffel-incidenten’ låg vi i min säng och hade sex utan att jag förstad hur fan vi hade hamnat där. Sånt gjorde han med mig jämt. Vi kunde tjafsa om något, jag kunde vara riktigt sur över något han hade sagt eller gjort. Då sa han så här till mig: ‘Lyssna på mig. Du får inte prata nu. Nu lyssnar du tills jag har pratat klart.’ Sen satt han där och pratade i 45 minuter non-stop. När han var klar hade jag glömt varför jag var sur och vad vi ens hade tjafsat om. 

Han kom till min skola och tog min telefon ur handen. Han skulle nämligen leta efter bevis på att jag hade varit otrogen. Det gjorde han hela tiden, så ivrig att ta mig på bar gärning. Men pilutta honom, för jag såg inte ens på en annan kille under tiden vi var tillsammans. Han tog bort Facebook-vänner, bilder som inte gick att ersätta, han skrev till mina killkompisar och sa att de inte fick lov att prata med mig för honom. Han gick till och med så långt att han låtsades vara jag. Så jävla korkad och bedräglig på samma gång. Och jag var så fruktansvärt naiv. Han hade kunnat lura i mig att han sket guld på den tiden, jag hade trott på honom.

I början var han bara en härlig kille. Han var söt som en docka, han luktade gott och han gav mig något som jag inte hade fått från en annan kille förr. Orgasmer. Det var så konstigt för mig eftersom jag och min kille, sen många år tillbaka, hade landat i att jag nog inte kunde få orgasmer… 

Den killen är ett kort kapitel. Han var min bästa vän, jag träffade honom på sommaren, året då jag hade vittnat mot min pappa i hovrätten. Jag brukade säga att han var min första kärlek, eftersom han var min första pojkvän, men det är inte sant. I var min första kärlek. När jag gjorde slut med den killen sa han en massa oförlåtliga saker: ‘Jag hoppas att du dör’, ‘Jag hoppas du aldrig blir lycklig igen’, ‘Jag hatar dig’. Han var mycket snack liten verkstad, han skulle minsann flytta till Sverige i ett år efter mitt år i Österrike. Men saker och ting kom ju i vägen och jag var ju inte värd besväret. Saken är den att vår relation var utdömd ungefär sex månader in då jag berättade om en händelse på ett Gothia-disco. Jag och en fransman, som var några år äldre än mig, hade gått upp på läktaren för att hångla. Han tog på mig därnere och stoppade sedan fingrarna i munnen på mig. Jag var 12 år. När jag berättade det för * blev han så vansinnig att han nästan stannade bilen ‘Du var en riktig hora innan du träffade mig va?’ Jag var 16 år gammal då. Jag hade aldrig gissat mig till att det skulle vara så med ens första pojkvän. Där satt jag med ungefär tio månader kvar i ett främmande land där jag kände tre personer. Redan då tappade jag respekten för honom, så det är lätt att se, så här i efterhand, varför det blev som det blev.

Jag hade aldrig några höga förhoppningar på killar. I bästa fall hoppades jag på att slippa bli slagen. För mig var det normen att få stryk om jag gick någon på nerverna. En gång blev farfar irriterad på mig när jag ville följa med pappa och lämna kundvagnen. Jag insisterade verkligen på att jag skulle gå med och plötsligt knuffade han mig i backen. Jag grät och fick ett sår på knät, detta hände på kungsmässans parkering. Som barn blev jag även hotad att få stryk av mina farbröder, men det hände aldrig. Jag är så glad över det som vuxen, den ena har jag rätt bra kontakt med faktiskt, när vi väl hörs. Som barn var jag slagpåse åt min far och min mors största försvarare. Det var helt enkelt min lott i livet, jag visste inget annat så det var ju helt normalt för mig. Allt som oftast plågades mamma av att träffa släkten och låtsas som att allt alltid varit bra. Mamma fick aldrig någon upprättelse för någonting hon utstått under sin barndom. Hon blev nästan alltid för full på släktmiddagar och kalas, grät floder och däckade på någon soffa. Min roll i det hela? Till en början tror jag att jag skonades, men ju äldre jag blev ju mer upptäckte jag att hon fick skäll för sånt beteende. Jag såg det som min plikt att försvara henne eftersom hennes lidande var på riktigt. Hur skulle jag vetat att det inte var normalt? Från mitt perspektiv var det iallafall bättre än att få stryk. 

Utan självkänsla förväntar man sig inte att få saker. Man hoppas snarare på att slippa utstå saker. Jag hade några år där jag var väldigt extrovert och skoningslöst gick efter det jag ville göra. Jag älskade att sjunga mer än något annat när jag upptäckte att jag hade en röst. Det blev oftast bra. Jag var nog inte ens hälften så bra som jag trodde men det var mitt kall. Jag skriver var för det det var andra tider. Det var innan jag dog. Min återuppståndelse ändrade mig. Jag gick från att vilja bli dyrkad till att vilja gömma mig. Det har varit den svåraste saken för mig att försonas med: Att han tog musiken ifrån mig, på ett sätt. Jag får texter och melodier i huvudet som jag skriver ner eller spelar in på telefonen men sen gör jag inte direkt något med det. Jag har helt enkelt inte drivet till att genomföra sådana saker längre. 

*Dessa texter är författade sommaren 2019. De speglar mina tankar just då. Jag har gjort vissa ändringar för att maska identiteter och skrivit om där jag upplever att jag har varit för hänsynslös så som jag ser på saker idag.*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s