Vad kan vi göra för att livet ska bli lite mer uthärdligt för oss själva och andra?

Jag försöker tänka på alla människor som jag möter. Det är riktigt svårt för mig, jag är mer en sån att jag bryr mig om människor som är nära mig och de andra försöker jag strunta i. Jag upplever det som att människor utanför min cirkel, gamla vänner och ovänner har alltid så mycket förutfattade meningar och negativa förväntningar på en. Jag försöker att inte låtsas om sånt, men jag bryr mig. Det värsta jag vet är att bli missförstådd eller få åsikter eller tankar tillskrivna till mig. Om du undrar någonting om mig, då får du ta det med mig. Jag kan ofta ändra åsikt och kanske tycker jag inte likadant som jag gjorde sist vi pratade. I grund och botten så hatar jag alltid de jag hatar och älskar de jag älskar och jag är inte rädd för att säga vilka jag hatar. Det är de jag älskar jag har svårt att säga det till. 

Jag försöker förvalta min tid bättre, skriva mer, träna mer, äta bättre för att göra saker och ting bättre. Om jag blir bättre, då blir allting jag gör lite bättre, då blir det bättre för min inre krets och samhället blir bättre. Jag tänker att allting jag gör lämnar ringar på vattnet, vilket innebär att jag tar det på högsta allvar och inte gör saker halvhjärtat. Jag vet med mig att vissa människor kan komma i kläm på grund av det, men för mig tjänar det ett högre syfte. Om du kan rädda 100 personer eller 1 person, vad väljer du då? Om den ensamma personen är nära då? Tänk om du ändå inte kan rädda den personen, kan du då rättfärdiga att du offrar de andra 100 människorna?

Jag är färdig med att veterligen slösa min tid. Jag är 28 år gammal nu, snart är jag 30, sen 40, sen 50 och sen är jag i princip färdig. Självklart kan man lägga sin tid på att fika med kompisar eller hjälpa mamma städa lägenheten för att hon får spader annars, men vad lämnar det för ringar på vattnet? Om man har både hjärna och hjärta är jag starkt övertygad om att man har en skyldighet att använda det man har för att skapa något vackert. Det kanske inte blir som man har tänkt sig, men man måste åtminstone försöka.

Jag vet inte hur man blir som mig. Jag är en slags hybrid: 50% känslor och 50% logiskt tänkande. Jag har ingen kontroll över vilken sida jag använder och sidan jag använder fattar beslutet i den stunden. Jag har utvecklats långsammare än andra eftersom jag var tvungen att fokusera på att överleva istället för att leva. De flesta jag känner fick en klumpsumma när de skulle flytta hemifrån, en god start i livet. Jag fick inte en spänn. Jag bodde hemma tills jag var 21, många fick jobb direkt efter gymnasiet men jag hade otur. Min sista praktikplats var på *, där jag mötte *. Han gav mig VG men inget extrajobb. Han sa att han skulle höra sig för om det var någon annan som behövde extra, men nix. Det var svårt för kompetenta människor att få jobb på den tiden, för en nyexaminerad från hotell- och restaurangprogrammet var det närmast omöjligt. Jag hittade lite extrajobb men drog aldrig in mer än 7000kr på en månad. Jag började träffa * året efter jag hade tagit studenten. Han höll mig på halster i sex månader innan han sa att han älskade mig. Jag hade råkat säga det till honom av misstag. Inte för att jag inte menade det då, det gjorde jag. Han sa det tillbaka tre dagar senare. Jag kände mig glad i ungefär en sekund, sedan besviken. Tar det sex månader att lära sig att älska mig, tänkte jag? 

Jag borde ha vetat att han inte var något för mig. Vi åkte iväg med ett annat par på skidsemester, samma par som hade umgåtts med honom och hans ex. Tjejen i det andra paret va bästa kompis med exet, det var mest bara jobbigt. Det var ju hans kompisar, inte mina. Jag kände mig lite utanför och malplacerad. När det var dags att lämna skidorten skulle vi städa ut stugan. Ingen pratade med mig och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag sa det till min kille och drog till backen. Han sa inget då, istället satt han och surade i bilen, skällde på mig på tankstället, skällde på mig när vi kom hem och va allmänt sur. Vi träffade inte det paret nåt mer. Aldrig. Det var första och sista gången jag träffade någon tjej som * kände. Vi var tillsammans i lite över tre år. Nog sprang han runt på stan med alla möjliga tjejer, men givetvis hände aldrig något. Det var nog som han sa, något fel på min magkänsla. Magkänslan som sa – det är någonting som inte stämmer.

Det måste finnas en poäng med alla vi möter, någon slags visdom att hämta. Med honom lärde jag mig att jag alltid ska lita på min magkänsla. Vi hade varit ihop ganska länge när jag hittade gamla sms-konversationer mellan honom och hans ex. De hade knullat nån gång efter att han hade sagt att han gillade mig. Jag konfronterade honom på kvarterskrogen vi gick till ibland. Han grät så läpparna darrade. Om man aldrig har sett en manipulativ narcissist gråta så kan jag med handen på hjärtat säga att det är något visst med det. De gråter inte för smärtan de orsakar andra, det är deras egon som blir knäckta. “Har jaaaaag, jag som kan komma undan med allt, inte kommit undan denna gången? Ska jag behöva stå för det här?”

Empatisk som jag är led jag med honom. Det var bara en charad från min sida, att spela sårad och bestört. Jag visste att jag var ihop med ett egoistiskt svin, så jag hade räknat med det här. Min magkänsla hade sagt det här till mig så länge. Nån gång väntade jag på honom, en kort tid innan vi blev tillsammans, på stan. Han var bara några hållplatser bort, men jag fick absolut inte komma dit. Han och hans kompis var ute med ett par tjejer. Jag tror jag väntade på honom i en timme eller så, plötsligt kom han springande. “-Det gick inga spårvagnar”. Visst. Sanningen är den att han hade kunnat ligga med hundra tjejer på den tiden, jag hade inte brytt mig. Han var mitt pris efter ett jobbigt liv, han var min, oavsett. Så jävla tragiskt så här i efterhand. Jag är glad att jag lärde honom att älska, han är numera sambo och pappa till två flickor med en fantastisk tjej. Låt oss hålla tummarna att hon orkar stå ut med honom.

Om det luktar som skitsnack, så är det nog det. Det finns ingen mening för någon att försöka testa mig, alltså ställa testfrågor. Jag förstår precis vad du håller på med. Du är ute efter att jag ska säga något specifikt. Fråga mig. Rakt ut istället. Gör du så här kommer du bara få oärliga svar tillbaka, jag kommer att spela dum och du kommer bara bli argare än du var när du började. Vissa tror att de är så jävla bra på att ljuga när de i själva verket ligger på en 10-årings nivå. Jag ser rakt igenom dig, raring. Sluta fjanta dig.

Inget gör mig så arg som när folk underskattar min intelligens, t.ex. om de försöker ljuga för mig. Jag talar aldrig om att jag vet att de ljuger med en gång, jag vill se hur länge de håller fast vid lögnen. Jag är en reaktionär person med noll reaktionsförmåga. Du kan helt enkelt inte beställa känslor eller handlingar från mig, det går inte. Jag vägrar. Jag avskyr att vara människor till lags på deras villkor, men är ändå omtänksam och hjälper till där jag kan. Vissa människor är lite för bra på att be om hjälp för ofta så ibland slutar jag hjälpa de helt och hållet. Jag kan ta skit när jag gör fel, för att det är rättvist. Men om du försöker ge mig skit för något som är ditt fel, då är du ganska körd i min värld. 

*Dessa texter är författade sommaren 2019. De speglar mina tankar just då. Jag har gjort vissa ändringar för att maska identiteter och skrivit om där jag upplever att jag har varit för hänsynslös så som jag ser på saker idag.*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s