Vad kan vi göra för att gå vidare från brottsoffer till någonting annat, något mer? Och hur?

Jag snubblade över ett citat av Carl Jung som jag vill dela med mig av:

“I am not what happened to me. I am who I choose to become.”

Min resa har varit oerhört lång, varje gång jag tror att jag är klar snubblar jag över något nytt. Men sånt är väl livet? Om vi skulle börja jämföra oss med andra, vilket är en omöjlighet i sig, skulle vi inte vara klara innan vi hade dött. Vi kan spendera resten av våra liv med att fundera på vad som gick fel, vad vi borde ha gjort istället och vilka som delar skulden med oss.* 

Jag tror att det går att göra lite av allt. Det är helt naturligt att det tar tid att återhämta sig efter ett trauma, men hur?  Man fortsätter leva helt enkelt, lite i taget. Det tar ett tag att hitta fotfästet och kärleken igen (eller för första gången). Min första tid som överlevare var jag allt ifrån totalt vårdslös till extremt vaksam. Jag bjöd in situationer som hade kunnat vara farliga samtidigt som jag förutsåg överfall hela tiden, vart jag än gick. Det tog mig många år innan jag insåg att det går inte att styra livets gång. Det enda jag kan göra är att välja, så som man gör varje dag. Resten är upp till slumpen. 

*Skulden som vi själv upplever oss ha, bara för att vi råkade vara just där, i det ögonblicket. Varenda handling som ledde upp till just det ögonblicket. 

Du måste hjälpa dig själv först innan du kan hjälpa andra. Det innebär också att du måste våga ta emot hjälpen när den finns där. Om du kan älska dig själv trots alla dina brister, då kan säkert någon annan det också. Det enda du behöver göra är att älska dem tillbaka.

Om vi slutar ljuga för oss själva och andra och erkänner våra största rädslor kan vi ta kontroll över dem. Endast när vi öppnar oss och visar vart smärtan ligger kan vi lösa problemen. Jag upplevde stora svårigheter att lita på människor och drogs istället till att nöja mig med personer jag inte kunde lita på. Då visste jag åtminstone vad jag hade att förvänta mig. På så vis kunde jag ju inte heller bli besviken. Det är min upplevelse att det är en del av läkningsprocessen. Nånstans i det bittra hämtade jag ändå kraft och när det var dags att ge sig av så gick jag alltid efter något bättre. Jag känner människor som både har överlevt övergrepp men även människor som har blivit falskt anklagade. Jag har märkt stora skillnader mellan mig och de andra. De har en slags reflex att berätta allt ont som någonsin hänt med en gång, som om det är det viktigaste att veta. Jag vädrar mina sår i enskilda samtal efter att jag har känt folk ett tag. Det är en liten del av den jag är, men inte den stora delen. Den stora delen är allt jag gör, allt jag tänker och det jag drömmer om att bli. Det jag jobbar för att bli är större än någonting som någonsin hänt mig. Det ger mig hopp och syfte. Det är större än allt våld, alla övergrepp och all skit jag har utstått. Jag kan inte göra någonting åt det förflutna, det är redan förbi. Det enda jag kan göra är att se till att min framtid blir ljusare och det kräver arbete, att jag tar ansvar och att jag jobbar hårt för det. Många överlever jag har träffat tycker att livet är orättvist. Det har bara varit en massa skit, tycker de. Men ändra på det då, tycker jag. Du har makten att göra skillnad både för andra och dig själv. Använd den tid och de resurser du har och gör något fantastiskt. 

Det finns inget vackrare än en blottad själ, oavsett om den är trasig eller inte. Jag har haft privilegiet att se in i de vackraste människorna på den här jorden. Det är min starka övertygelse iallafall. Om det finns vackrare människor än de smäller jag nog av. De är så vackra att man knappt kan tro det. De är trasiga och fulla av osäkerheter och skepticism, men vackra ändå. Jag har svikit varenda en. På något sätt. Jag är bortskämd och girig på samma gång. 

Jag försöker leva i nuet så gott det går, men ramlar ofta bort i tankar. Jag har övergett mig själv till KBT:n. När allting är kaotiskt inombords går jag på ett par möten och kan vila mitt huvud igen. 

En släkting, som numera är för fin i kanten att kännas av mig, är en lustig person. Hon hade alltid svårt att hitta någon som verkligen gillade henne tills hon gick i pengafällan. Hon hade en pojkvän i några år som var rätt sjyst, men inte från samma planet som henne (utseendemässigt). Helt plötsligt snubblade hon över en kille hon inte kunde tåla som inte heller kunde tåla henne. Tills de låg med varandra och han började köpa massa presenter till henne, så klart. En vacker dag bad han henne att välja mellan honom och familjen, hon valde honom. Han var nämligen upprörd över att hennes syster skulle skaffa barn på egen hand och med en opassande kille enligt de två. * och hennes kille * bestämde sig helt enkelt för att åka hem till deras mamma och vädja till henne att tvinga systern till att göra abort. Detta gick ju inte alls som de tänkt sig och som ett par sårade demoner efter strid drog de sig tillbaka till sitt helvete till hem. Väl där började de fabricera historier för att allting skulle verka vara alla andras fel och för att få sig själva att framstå som offer.

Ryggradslösa som folk är på pappas sida så tolererar de detta beteende, eftersom släktingen har två barn att använda som utpressningsmaterial och maktmedel. * och * kräver total underkastelse, allt annat är för lite och ett svek och då har man inte en plats i deras liv. I deras familj. Som jag.

Jag stod upp för M för att det var rätt att göra. Jag ifrågasatte att * tog med sin kille hem för att förolämpa sin mor och tvinga sin syster till abort. För det blev jag kallad hora av hennes man. * sa helt enkelt bara att jag inte skulle “lägga mig i” och “Ring aldrig mig igen”. Haha.

Om man vill vara dåraktig kan man skylla på hennes killes pappa för hans beteende. Han särade nämligen på hans egna barn och hans brors barn, brorsans barn var inte tillräckligt fina för hans egna, så de fick inte leka med varandra. Jag kan tänka mig att hans lilla förtryckarpsykos kommer därifrån. Min släkting har lyckats upprepa denenda dysfunktionella relationen hon vet: den mellan hennes föräldrar.Nästan. Fattas några centimeter där..

För att vara helt rättvis så får ju folk själva bestämma vilka de vill ha i sina liv. Det enda jag ifrågasätter är att man låter någon annan ta det beslutet åt en. Jag har aldrig haft någon bra erfarenhet av det själv nämligen. Väldigt länge tyckte jag att * var illojal, men det stämmer ju inte. Hon var bara inte lojal mot oss, utan istället mot honom. Jag tänker på de små barnen som får växa upp utan vissa delar av sin släkt, att de aldrig får träffa de andra syskonens barn osv. Den enda gången man borde förvägra en släkting umgänge är om kontakt innebär potentiell livsfara, inte om killens heder kan få sig ett skavsår. Men vad vet jag.

*Dessa texter är författade sommaren 2019. De speglar mina tankar just då. Jag har gjort vissa ändringar för att maska identiteter och skrivit om där jag upplever att jag har varit för hänsynslös så som jag ser på saker idag.*

2 reaktioner till “Vad kan vi göra för att gå vidare från brottsoffer till någonting annat, något mer? Och hur?

  1. Beundrar dig som ej använder bilder utan bara text, och du skriver väldigt bra och intressant.
    Själv saknar jag det där med att kunna skriva, det tar bara stopp.
    Som väl är så finns kameran som också kan tala.

    Tack för en fin blogg

    Gillad av 1 person

    1. Hej Gerra! Tack för din kommentar. Jag använder bilder i mycket annat, här kände jag att bilder hade flyttat fokus från text.

      Jag skriver ytterst sällan, upplever också att det tar stopp väldigt ofta. Det hjälper att fundera över vad man vill skriva innan man sätter sig.

      Ha det fint

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s