Vad gör man efter att det som inte får hända har hänt? Vem ska förstå vad man lever med? Vem kommer förstå att bara faktumet att något hemskt har hänt, att han har kommit undan, skaver i huvudet på en varje dag?

Han ringde mig 30 ggr på 2 dagar. Han skickade ett tiotal sms. Bönade och bad mig förlåta honom och att prata med honom. Det tog mig all viljestyrka jag hade att inte svara honom. Han var bunden till mig och jag till honom. Som Frodo och Gollum ungefär. En psykopatisk man och en naiv 19-åring möts. Vårt fall var ringen och ringen var oss. Jag ville döda honom. Tanten på brottsofferjouren skrattade, idén var ju befängd i hennes griskeliga öron, men det ville jag. Enda gången jag hade känt mig lika mordisk var efter jag blev separerad från min familj på pappas sida. Jag anmälde honom för ett fall av misshandel (av minst 20 under årens gång) när jag var 13 år. Det var sista gången han nånsin slog mig. Jag har inte satt min fot i hans hem sen dess. En självklar skyddsåtgärd från min sida, även om det skaver i hjärtat så här många år senare. Jag vet ju precis hur det går till. Ena sekunden kan allt vara frid och fröjd, alla skrattar och har det bra. Men sen händer något, oftast något litet, irriterande.. och då hänger slaget i luften. Min käre far har inte förmågan att lämna en situation med äran i behåll. Minst ett slag krävs, sen kan han gå. Det är som att han måste få utlopp för sin ilska annars går det inte. Det är som om något skulle gå sönder i honom om han inte gjorde det, så han målar rött i ansiktet eller på kroppsdelar på andra helt enkelt. Min far målar inte bara i rött dock, ibland även i blått och ibland lämnar han delar av en större än de var innan.

Min far hade under dessa år, från att jag var 5 år till att jag var 13 år, en ständig hejarklack i sitt hem. Min farmor. Hon hurrade dock inte, hon snarare gömde sig och hennes tystnad under de åren ekar fortfarande i mitt huvud. Hur fan kunde hon stå där med sin jävla disk och inte göra nånting? Jag har försonat mig med det, när hon växte upp hörde det till vanligheten att stygga barn och även lågmälda barn fick stryk. Det var så man gjorde förr men det var olagligt nu. Hon borde ha vetat bättre, men å andra sidan tog det henne otaliga år att lämna farfar. I efterhand kan jag känna att hon tog sin karma med honom alla de åren. Farfar har tappat sin forna charm till en stank av urin. Ingen vill bo med honom och han har inget tåg av älskarinnor längre. Det enda som finns för honom är husvagnsparkeringar och obetalda hyror. Lika enfaldig som han är snål. Han lyste ofta med sin frånvaro men när han var där var han ofta på dåligt humör – han hatade barn och han ville ju egentligen inte vara där. Alls. Han brukade kalla farmor för ‘Morsan’. Jag har förstått i vuxen ålder att det var något folk från den generationen sa, men som barn uppfattade jag det som äckligt och respektlöst. Jag undrar om han nånsin kalla sina älskarinnor för det?

Iallafall – jag skyllde helt enkelt på farmor. Jag lade hela skulden på henne eftersom jag ansåg att hon var den enda som på den tiden hade kunnat sätta stopp för misshandeln om hon hade velat. Jag brukade fantisera om hur jag skulle döda henne. Hon jobbade på Stoppet på den tiden, ute i Onsala. Jag skulle åka ut dit en kväll när hon jobbade ensam och överraska henne. Jag gjorde till och med en inköpslista för saker jag skulle behöva för att utföra mitt fantastiskt grymma brott. Planen var att slå sönder skallen på henne med en sten (eller något). Sedan skulle jag klä av henne naken och hugga henne över hela kroppen med en kniv. När jag var klar med det skulle jag sedan hänga upp henne i ett träd, med hjälp av rep, och bara lämna henne så. En makaber syn. Tillräckligt sjuk för att chocka och undra vem fan som ens skulle kunna vara kapabel till det. Planen föll på att hon var väldigt kraftig. Jag insåg att jag aldrig skulle kunna få upp henne i trädet på egen hand och dessutom hade jag ingen lust att ha hennes död på mitt samvete resten av mitt liv så.. Jag lät henne leva.

Mitt samvete och självinsikt tog form dagen efter min fars sista misshandel av mig. Det är än idag det märkligaste jag har varit med om. Jag gick och lade mig som jag var och vaknade som något annat. Man kan påstå att det var chocken men min teori är att jag förändrades fundamentalt för att jag för första gången i mitt liv hade tagit ansvar för mig själv och min situation. På sätt och vis mötte jag draken och dräpte den. Det är bara löjligt att tro att man kan vara samma person efter det.

Återigen när jag var 19 år. Jag, en fundamentalt naiv person, insåg att jag hade fallit på mitt egna svärd. Victim-blaming eller inte, offer och förövare går hand i hand. Den ena kan inte existera utan den andra. Jag gjorde ett personlighetstest som visar att jag ligger högt i negativa känslor och öppenhet. Att ligga högt i dessa två (av fem) gör att man automatiskt löper högre risk för att råka ut för dåliga människor och deras onda handlingar. En naiv och god person kan nämligen inte förstå vad en människa kan få ut av att utföra en ond handling. Det är där nånstans jag blir mätt på snacket avsett för den dummaste i befolkningen. Att prata om sexualbrott och våld med små bokstäver och enkla ord. Jag är trött på debatten om debatten, men tillbaka till naiva människor. Är det deras fel? Nej, och det är irrelevant. Resultatet blir nämligen detsamma. Att lägga massa onödig tid på att fundera över varför och vart skulden hör hemma, det spelar ingen roll. För mig är skuldfrågan en slags smärtsam och onödig meta-debatt. Självklart hör skulden hemma på den som utför handlingen, frågan är: Hur rustar vi upp människor som ligger högt i neuroticism och öppenhet, så att de slipper lära sig samma läxor som vi?

När man väl sitter i den båten är det helt avgörande att det finns åtminstone en person som förstår ens upplevelse, helst någon som har varit med om något liknande. Min förhoppning är att vara den personen för andra. Så när deras själ är i spillror, kan jag iallafall försöka vara där och förstå.

Mamma har alltid tagit allt jag har gjort personligt, oavsett om det har varit mot henne eller mig själv. Om du skulle fråga henne skulle hon nog säga att hon inte bryr sig så mycket om vad jag gör så länge jag är lycklig, men sanningen är att hon har en åsikt om allt. Hon tog det ganska hårt när jag började träffa min nuvarande kille, som att faktumet att jag träffade honom på något sätt kunde få henne att tappa ansiktet framför andra. Hon bråkade inte med mig om det men det verkade viktigt för henne att jag skulle skämmas lite. För det var väl inte riktigt okej att göra så, mot henne alltså. Hon har emellertid kunnat acceptera honom, men det är också allt. Upplevelsen är fortfarande att det inte riktigt är okej, men vi gör det bästa av situationen. Vi har alltid haft en öppen dialog om allt från att jag var 13 år ungefär. Jag tror nog att jag vet alldeles för mycket om henne, mer än vad man som barn ska behöva veta om sin mamma. Sakerna jag vet har gett henne nåt slags alibi, så när jag klagar på saker som har hänt mig, så är de ändå inte värre än sakerna hon har upplevt. Jag har därför varit tvungen att vara hundra gånger starkare än henne, eftersom hon alltid har haft ett större incitament att vara trasig än mig. Hon gick nästan ifrån oss alla när jag var 12 år och min pappa var snabb med att förklara att hon var egoistisk och svag. Jag har gjort det till en princip att aldrig döma andra människor, för jag vet att historien och andra kommer att göra det åt mig. Att sparka på någon som redan ligger ner är aldrig charmigt eller ädelt. Men så var min far aldrig en ädel man. 

Jag berättade för alla, som spelade någon roll, vad som hade hänt mig. Min största stöttepelare runt tiden efter övergreppet var min kusin M. Jag hade nog inte klarat mig alls utan henne. Hon hade inga magiska ord, hon kunde inte trolla bort smärtan men hon höll mig sällskap och hittade på saker så att jag inte behövde tänka på det hela tiden. När jag bad henne härmade hon till och med mina posttraumatiska muskelryckningar när de uppstod på spårvagnar bland annat. Jag tyckte det var så pinsamt, det ryckte som fan i armar och ben på mig. Jag hade någon light-form av social fobi/torgskräck redan innan våldtäkten, eftersom jag i många år var rädd för att springa på min farsa på stan. Jag kunde helt plötsligt få svårt att andas och känna att jag behövde fly. Varje gång jag var i Göteborg blev jag så stressad att det bara kom. Jag var alltid rädd att springa på min våldtäktsman, men än så länge har det aldrig hänt.

*Dessa texter är författade sommaren 2019. De speglar mina tankar just då. Jag har gjort vissa ändringar för att maska identiteter och skrivit om där jag upplever att jag har varit för hänsynslös så som jag ser på saker idag.*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s