Kan vi inte vara mer? Måste vi inte vara mer och borde vi inte kräva det av oss själva också?

Det enkla och snabba svaret är nej, vi är det vi är, vi är förstörda och krossade och det kommer aldrig bli som det varit förr. Det finns också ett långsamt svar som över tid kan visa sig vara sanning. 

Om man får rätt hjälp, om man har någon vid sin sida och man verkligen jobbar hårt för att komma över och ta sig framåt, då går det. Det finns en gigantisk jävla tröskel man måste ta sig över bara – sina egna fel och brister. Om du kan stå för vem du är, en person som inte är perfekt, då finns det en chans för dig. Om du kan förlåta, inte bara honom eller henne, men också dig själv, då finns det en chans för dig. Hat är bra att ha ibland, lite hat i hjärtat skadar inte. Störst av allt är dock kärleken och har du inte den innanför bröstkorgen, då är det som att du ständigt skjuter dig själv i foten.

Jag har träffat många personer som säger att de har svårt att lita på andra människor. Allt som oftast har de blivit bedragna på något sätt av någon som har stått de nära och nu är det svårt. Jag har aldrig förstått det där. Visst, är det svårt ibland, men man måste väl ändå gå på sin magkänsla? När man är liten har man inget val. Man är helt beroende av vuxenvärlden och vänder sig till de närmaste i familjen. Men när man är vuxen? Då gör man helt enkelt ett val och hoppas på det bästa. Man måste lita på andra människor, även om de kan krossa en! Vad är alternativet? Att spendera tid med människor som man aldrig tar på orden eller helt och hållet isolera sig från omvärlden? Att märka varenda ord folk säger och jämföra det med tidigare utsagor? Att hata, att förakta? Inget av alternativen låter lockande, gör de det för dig som läser? 

Jag visste alltid om att jag inte var perfekt. Jag har aldrig varit det, snarare en ensamvarg eller svarta fåret. Aldrig duktig och snäll, timid och frigid. Jag jobbar inte så. Jag säger vad jag tycker oavsett vem det stör. Vissa saker måste få sägas, uppenbara sanningar bland annat.

Jag insåg att jag lät varenda jävla människa jag var nära smaka på hämnden menad för någon annan. Jag var ett offer, fast med en förövarmentalitet. Sånt missas alltid när man pratar om brott: förövarens synvinkel. Även han har ett ego och kanske har han inte kommit över det. Detta innebär ju att han hamnar i samma läge som jag. Han tror att han är ett offer för att det har inte gått upp för honom att han inte kan göra som han gör, oavsett vad han har genomlidit innan. När jag insåg detta förändrade det inte mig på en natt, det hade jag önskat att det hade gjort. Mönster är oerhört svåra att bryta, men inte omöjliga. Allt tar tid och kraft, intresse och energi. 

Sanningen är den att du kan bli exakt vad du vill. Du måste bara bestämma dig för det och jobba för det. Om du bär på mycket och det tynger dig kommer du dessutom få jobba dubbelt så hårt. Låt ingenting stå mellan dig och det du behöver, även om det du behöver krossar ditt hjärta i slutändan.Om det skulle skita sig så har du åtminstone gjort det du brinner för och bara det är något som du kommer kunna stå dig länge på. Du står verkligen upp för dig själv när du gör saker som du brinner för och du gör världen lite bättre. Slösa inte bort din tid på saker du inte kan förändra. Se inåt, reflektera och gör din inre värld bättre. Först då kan du gå vidare till annat. Det finns inget värre än ett bortkastat liv. Tänk på alla människor som dör varje dag, i barnsängen, i krig, i fattigdom och av svält. Om dessa människor hade kunnat byta med dig så kan du lita på att de gladeligen hade gjort det. Ja, livet är jobbigt för oss alla men det är också relativt. Din smärta är inte mindre smärtsam än någon annans, men utnyttja din potential. Läk dig själv medan du strävar efter något större och bättre. När du gör det ska du också veta att du är värd precis allt som du önskar och har och låt aldrig någon missunna dig det.

Jag var helt hopplös att ha att göra med som barn. Det är den enda tiden i mitt liv som jag kan klassa mig själv som psykopat, trots att jag alltid haft ett samvete och trots att man inte kan klassa barn som psykopater. Det jag däremot märkte runt 10-11 års åldern var att jag kunde förtrycka mitt dåliga samvete och ta itu med det senare. Det tillät mig att göra saker som jag annars inte hade kunnat med att göra och det är fortfarande något jag bemästrar idag. Men när verkligheten kommer ikapp känns det förfärligt. När den gör det undrar jag hur fan jag har blivit sån här. Det finns en viss charm i att skylla allt på sina föräldrar men det är alldeles för lätt och duger inte för mig. När det finns svåra och lätta vägar tenderar jag att välja de svåra. Det är mycket mer tilldragande för mig att få kämpa för något än att få något serverat, det är t.ex. därför det har varit så viktigt för mig att göra det mesta av arbetet här själv. Om jag inte gör det tappar jag intresse för det känns som att jag inte är delaktig. Säg till mig att du vill ge mig världen och jag kommer säga “Nej, tack. Jag löser det själv.”. Jag kan nöja mig med att halva skulden ligger på föräldrarna och halva på en själv.

Jag har aldrig trott att jag var värd världen nämligen. Jag har faktiskt aldrig trott att jag är värd någonting. Min upplevelse har varit att om jag var värd något så hade det redan hänt bra saker. Som den där gången jag tjatade pappa att ta numret till en modellagentur vi såg på Kungsmässan. Det fanns vuxna modeller och tjejer där i min ålder, kanske 9 år eller så. Jag tyckte det såg så himla roligt ut att visa upp kläder på en scen. Att stå på en scen överhuvudtaget. Min pappa tog numret och det var allt. 

Jag tjatade om att se Supernatural på Bingolotto. Pappa hade sagt “-Ja, men det kan vi säkert göra.” Han sa det i två veckors tid. Tills dagen innan. Då sa han “Nej, det går inte.”. Då hade jag gått runt i två veckor och trott att jag skulle få se mina idoler. Fantiserat om hur det skulle vara. Och sen bara ett nej? Jag förstod inte poängen med det. 

Jag bråkade nästan varje dag i skolan. Jag som 6-åring kunde jag ju inte slå ner pappa som var en vuxen man, men jag kunde slå ner killarna i min egen ålder och jag gjorde det gärna och ofta. De måste ha ringt hem till morsan varje dag i flera år från skolan. Det var först i mellanstadiet som killarna kom ikapp och sedan gick förbi mig, då var det inte längre lika roligt att bråka. Under de åren, då jag slogs varje dag, minns jag att jag fick träffa en specialfröken ensam i ett annat rum. Vi gjorde olika tester och hon ställde frågor. Jag har frågat i efterhand om hur det kom sig och det visade sig att de ville veta om jag slogs så mycket för att jag var korkad.*

*Min mamma visste nämligen inte att jag fick stryk. Som 6-åringen fick jag sagt till mig att ”Om du berättar för mamma, så kommer hon ändå inte bry sig”. Hon fick veta det första 7 år senare.

*Dessa texter är författade sommaren 2019. De speglar mina tankar just då. Jag har gjort vissa ändringar för att maska identiteter och skrivit om där jag upplever att jag har varit för hänsynslös så som jag ser på saker idag.*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s