Hur länge kan man gråta över samma sak?

När den värsta sorgen har lagt sig och tårarna tar slut, har man sörjt färdigt då? Jag har alltid trott att det är nåt fel på mig. Mitt sätt att tänka på saker från tusen olika perspektiv har nästan slitit mig itu flera gånger. Jag kommer liksom inte längre än så här och ändå kan jag inte sluta tänka. Detta är vad jag är nu, jag är dömd att tänka på detta tills jag dör. Nej, det finns ingen återvändo när man väl passerat gränsen över till offer från människa. Luften går ur en ett tag. Det enda jag ville göra va att få det ogjort på något sätt. Om jag kunde göra det så skulle jag vara den personen jag var innan, men det går inte. Gjort är gjort, stenen är kastad och här är jag. Vad jag nu än är. Jag är åtminstone här, trasig men högst levande. Så länge det finns liv finns det hopp, sägs det. Men jag saknar den jag var förr. Jag var en mardröm rent ut sagt, jag klagade på allt. Jag var odräglig, jag gjorde vad jag ville när jag ville. Musiken var så stor för mig som ung, det var det enda jag ville göra. Ingen har någonsin uppmuntrat mig att göra någonting med det, förutom en person. Min mamma. Ja, min mamma har suttit på läktaren länge och ropat ner “bara gör det” till döva öron. Jag ville inte ha hennes jävla pepp, jag ville ha medel, jag ville ha utbildning men nix. Det bästa jag kunde få var gitarrlektioner i sjunde klass. Jag gick nog på en lektion, sen skolkade jag. Det var ju inte gitarr som var förstavalet, utan sång. Förr när jag inte fick precis som jag ville, då sket jag i allt.

Min pappa ringde mig en gång från ingenstans när jag var ung. Det var på den tiden man hade Nokia 3310, jag måste ha varit 10 eller 11 år. Han var på en Roxette-konsert och av någon anledning kommit att tänka på mig. Han ringde upp och va helt tyst i flera minuter och lät mig lyssna med. Vi gick på Frölunda-matcher ett par gånger, kvalitetstid med min far var sällsynt. Han var oftast upptagen med annat. Vändpunkten kom när han träffade sin fru. Hon tog sig an pappa som ett kul projekt, gjorde honom till en family guy. Om hon bara hade delat min syn på barnmisshandel så hade vi nog älskat varandra. Det gjorde vi inte, hon hatade mig och jag hatade henne. Jag har aldrig hört någon komma på så många ursäkter till varför det är okej att slå ett barn. Hon är fantastiskt duktig på det, kanske har det med hennes högre utbildning att göra. Kristna människor och högutbildade människor har skrämt mig hela mitt liv. Jag har alltid haft en inneboende rädsla och fasat inför att bli som de. Att bli en sån där som hycklar och ler utan att ett leende i ögonen. Att jag ska säga tack och varsågod och sen åka hem och slå mina barn eller värre. Nu när jag har förstått att vem som helst är kapabel till ondska, även om de är omedvetna om det, så är jag mer rädd än jag var förr. Jag är rädd att en dag bli ond och inte förstå det själv.

Jag älskar folk lika hårt som jag skiter fullständigt i vissa andra. Mitt hjärta vissnar när jag känner mig förbisedd. Det är en sån där sak som jag bara inte kan leva med eller nånsin glömma när det väl har hänt en gång. Min förmåga att känna sorg eller längtan efter någon är gränslös, särskilt om jag känner mig ratad. Jag inledde en affär med min första pojkväns bästa kompis efter mycket om och men. Jag och min dåvarande kille hade ett, i princip, sexlöst förhållande och han var inte heller den beskyddande typen. En kille jag hade varit med innan vi var tillsammans, attackerade mig en kväll när vi var ute med jobbet. Han tryckte mig mot en bil och bet mig på halsen. Jag svarade med att kasta hans telefon i backen och han blev rasande. Jag garvade. 

Jag berättade det för min kille och hans enda kommentar var: “-Vad gjorde du för att hamna i den situationen?” 

Att säga att jag även denna gången var häpen är en underdrift. Jag kunde allvarligt talat inte tro mina öron. Han valde den lätta vägen igen! Det var så, helt enkelt, att han kunde ju inte säga ifrån till en kille som S, det kunde ju bli prat bakom hans rygg då. Jag garvar än idag, tänk att en sån liten grej kunde driva mig rakt i armarna på hans bästa vän, en vän som jag inte ens var attraherad av till en början men som sa rätt saker. 

* hade minsann slagit ner S om han var min kille. Vi pratade i två timmar den kvällen. Jag vräkte ur mig allt ifrån vårt sexlösa förhållande till att han vägrade försvara mig. * kunde inte tro sina öron. “-Om jag var din kille hade jag gjort si och så”. Första gången vi sågs i smyg gick vi inte hela vägen, men jag fick honom i mål. Jag kände mig som den värsta människan i världen, men det blev lättare för varje gång. Snart kände jag inget dåligt samvete alls. Första gången vi gjorde det kände jag ingen njutning alls där nere. Det var som att den var död. Jag kände att han var i mig, men det var allt. Det förändrades med tiden och vi blev allt mer vågade allt eftersom. Vi gjorde det hemma hos honom men även på byggarbetsplatser, rakt på gatan och i pooler. Han försade sig på fyllan efter några månaders tid. Inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle vara tvungen att säga sanningen. Tja, några få delar av sanningen. D spenderade ungefär 4 timmar den natten på att kalla mig alla fula ord han kunde komma på (Hora, slampa, kräk, gris etc), fråga de mest olämpliga frågorna han kunde (Gjorde ni detta, tyckte han att din kropp var äcklig pg a din sjukdom, etc) och att slå mig. Med min tillåtelse ska tilläggas. Han var så arg nämligen, han väste “-Jag vill slå dig” och jag sa “-Du kan slå mig på armen”. 

Han lade inte en sekund på att överväga om han skulle göra det eller inte. En, två och tre. Det sista slaget träffade hårdast och jag blev så rädd för honom att jag kröp bort och kurade ihop mig i ren skräck. Jag var van vid att bli slagen högst en gång åt gången. Han väste en massa fler otrevligheter efter det och till sist somnade han äntligen. Jag har nog aldrig känt mig mer lättad i hela mitt liv. Han skrattade åt faktumet att jag hade blivit rädd i efterhand, när han berättade det för hans kusin. Vardagsmat för mig egentligen, men det var väl inte okej.

Han gjorde slut med mig i några dagar och bestämde sig sedan för att ta tillbaka mig. Dels för att han inte orkade lära känna någon ny och dels för att han gillade min personlighet. Det var ju kört med * ändå så han fick duga, jag älskade ju honom trots allt. Trots att jag älskade honom kunde jag inte sluta tänka på *. Det tog många år att sluta sakna honom. Vi hade inte uttalat några känslor så klart, men det var heligt för mig. Han hade inte mitt hjärta, däremot hade han en del av mig som ingen annan hade. Idag är han ett minne från en upprorisk tid och väldigt sällan känner jag doften av honom (inte så många som bär den) och blir 16 igen. What a time to be alive!

*Dessa texter är författade sommaren 2019. De speglar mina tankar just då. Jag har gjort vissa ändringar för att maska identiteter och skrivit om där jag upplever att jag har varit för hänsynslös så som jag ser på saker idag.*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s